Hjältemannen

Vår toppenhelg höll på att få en ände med förskräckelse. Vi höll på och testade lite yogaövningar alla tre, och så skulle jag dra upp E från golvet med hjälp av armarna, något jag gjort tusen gånger förut. Den här gången gick det inte så bra. Jag kände hur det liksom kluckade till och hon började gallskrika. Jag förstod direkt att jag dragit ett av underarmsbenen ur led. En "pigluxation". Vi försökte smärtlindra med frysta ärtor och Alvedon. E låg i soffan och kunde inte röra armen. Skulle vi verkligen behöva åka till akuten? Känslan var att det här borde vi klara bättre själva. Fast det blir tufft när det är ens egen älskling som ligger och skriker. Med hjälp av nätet förstod vi hur det skulle reponeras. Mannen har överlägset bäst känsla i händerna och vred modigt tillbaka benet medan jag höll i E. Hon lugnade sig snart, och efter en stund kunde hon använda armen igen. Vi pustade ut alla tre. Det blev lite undangömd "pruttlera" som plåster på såren. Så kunde vi skratta igen!

Annars var det en lyckad helg. Vi firade Valborg med mormor, morfar, moster K och hennes S, och minsta kusinen W. Sill, nubbe och brasa. Och så lite regn. Och så lite oro för äldsta kusinen W som inte var där hon hade sagt att hon skulle vara... att vara 16 år är ingen lek på Valborg... Men hon är ändå klok, och det slutade bra. På lördagen lämnade vi E hos mormor och morfar och åkte först och tränade. Sedan blev det lunch och lite shopping på stan. Väldigt mysigt. Vi checkade in på Statt, och på kvällen var vi på "Lilla Martina". En krog som fått mycket högt betyg i White Guide. Den gjorde skäl för namnet, väldigt intimt var det, men Martina själv var stor och höggravid. Kanske var det därför hon inte riktigt var på tå när det gällde servicen. Det är trist när man måste be om menyn igen för att få mer mat. Till förrätt åt jag färsk sparris med en god mandel- och tomatvinaigrette. Mannen åt en lardo pata negra. Pata negra är ju en delikatess, men detta var alltså bara det bortskurna fettet. Är ni med? På den tjusiga träbrickan låg fem breda fettremsor, utan en gnutta skinka kvar. Detta serverades med olivolja, salt och biscotti. Enligt mannen helt delikat. Huh säger jag. Som varmrätt valde mannen en långkokt lammstek med risotto. Jag åt röding med en sallad på färskpotatis, sparris, lök och grovkornig senap. Vi var mycket nöjda båda två. Vi drack österrikiska viner till, en ny upplevelse. Jag fick en Gruner veltliner till fisken, det var i och för sig inget nytt, men till förrätten fick jag en väldigt fin sauvignon blanc. Mannen drack ett rött vin med en för oss okänd druva. Kul! Efter att ha försökt påkalla uppmärksamhet från Martina en stund fick vi så in en ostbricka med tre minimala ostbitar, en klick honung och fyra valnötter att dela på. Gott men lite snålt. Även till ostarna "fick" vi ett österrikiskt vin, ett kraftigt dessertvin. Nu trodde Martina att vi var nöjda, men mannen var sugen på dessert. Det tog en stund innan vi lyckades få in menyn igen, och när vi väl fått den hade sötsuget gått över. Så vi tog in notan istället. En prisvärd kväll trots allt, med god mat, väldigt goda viner och mysig miljö. Och bäst av allt, att få tid att bara vara vi två. Vi kröp i säng ganska tidigt, och i morse var vi uppe och gick en långpromenad längs älven. Efteråt kändes det himla bra med frukostbuffé på hotellet. Ingen fil och musli kom in i min mun idag. Bara olika sorters gott bröd med ännu godare pålägg. Toppade med vitt rostat bröd med Nutella... min absolut största svaghet... Gud så skönt att inte bry sig om att vara nyttig!

Innan armbågskatastrofen var E i sjunde himlen. När vi kom hem fick hon nämligen sin far att sätta upp studsmattan. Det har hon väntat på i fler veckor!