Cykelpremiär

Härom veckan hade jag en patient som bor i Garphyttan. Hon jobbar på andra sidan stan. När hon fick veta att jag också bor i Garphyttan så utbrast hon avundsjukt - "åh, då kan du ju cykla till jobbet!" Äuhm, jo det kan jag ju. Rent tekniskt alltså. Nu när gamla banvallen är asfalterad och allting. Så idag var det dags att prova. Det var 70% mental träning och 30% grym mjölksyraträning. Tänk att man har sikt spikrakt framåt i en mil ungefär. Det blåser sned motvind, och det är kanske fem hus på hela sträckan. Annars bara åker. Och det gör förbannat ont i en sadelovan rumpa. Då gäller det att bita i. Det var mental träning hela vägen in till jobbet, och nästan ända hem. Tills det plötsligt i Tysslingebacken tog tvärstopp. Hjärtat var ok, men benen ville INTE mer. Jag tog mig med möda till Latorp, men där fick jag ge upp och gå med cykeln. Jag ringde mannen för att få stöd. Han erbjöd sig att komma och hämta mig, men så lätt kan man ju inte ge sig. Jag gick, försökte ta något tramptag, och rulla lite sakta. Till slut var jag hemma. Puh! Men jag ska försöka fler gånger. Det kan inte gå sämre!